Öppna hjärtats dörr en smula.

Sitter i valet och kvalet om jag skall öppna mitt hjärta på en liten glänt.

Ni som känner mig personligen vet att jag har lätt att släppa in människor till en viss gräns, men sen är det stopp.

Det är få som kommer ända längst in , och jag kan lätt lita på folk till en viss gräns, men när det går över den där kanten att jag blir blottad på något vis så är det stopp även där, så lita på någon till 100% har jag svårt att göra, även om jag litar på de flesta till 98 %, så värnar jag om de sista 2 % och det går knappast för någon att komma längre, på gott och ont.

Men tror det handlar om att jag blivit rejält bränd flera gånger, och nu sist så lovade jag mig själv att 98% får räcka, så de sista 2% håller jag för mig själv.

Jag vet att många tycker att jag är för mycket “kycklingmamma” och skyddar mina barn för mycket, men jag tror det finns en orsak till detta.

Jag vill att mina barn skall känna hur mycket jag älskar dom.

Tror att botten i detta “knepiga” beteende kommer  långt tillbaka i tiden.

Och en bidragande orsak är min mamma.

Vet inte ens riktigt vart man skall börja för historien är 16 år lång 😉

Men jag växte upp med min mamma, pappa flyttade från oss när jag var 3-4 år så jag har inte så mycket minnen av honom.

Han bor i grannkommunen men har aldrig velat ha kontakt.

Så jag bodde hos mamma och har i hela livet vetat att hon inte tyckte om vare sig mig eller min bror.

Men jag avgudade henne, och kämpade alltid varje dag för att göra något bra, så att hon skulle tycka om mig lite iaf, och om jag gjorde något riktigt bra så kanske hon skulle säga till mig att hon tyckte att jag var duktig. Detta hände aldrig.

Andra tyckte att hon var en dålig mamma, som gjorde knepiga saker osv.

Men för mig så var hon ju min gudinna.

Jag minns en gång som jag var tvärsäker på att jag skulle lyckas att göra henne jätteglad.

Det var en julafton och jag hade omsorgsfullt jagat efter en porslinstomte som jag tyckte var jättefin. Och jag var så tvärsäker på att hon skulle bli glad så jag längtade så till paketöppningen, inte för mina egna julklappar utan för att se henne öppna denna julklapp från mig.

Så kom äntligen stunden och alla klappar var utdelade så var stunden inne för att hon skulle öppna min, hon packade upp halva och gjorde en uttråkad min och så lade hon bara bort den. Såg aldrig den tomten igen.

Jag blev så himla ledsen så jag kom mig inte för att säga något.

Och har fram tills idag aldrig berättat detta före jag skriver det här nu.

Min bror försköt hon när han var 6 år, han flyttade med min biologiska pappa.

Han slutade kämpa för att bli omtyckt av henne ganska tidigt, men jag kämpade fram tills jag var 16 år, då jag fick en tonårsrevolt som innebar att jag träffade en kille, denna kille fick jag förstås inte träffa, hon hatade honom innan hon ens hade träffat honom.

Sen fortsatte grälen mellan oss, för jag kände att jag aldrig dög åt henne ändå så då kan jag lika gärna vara den person som jag eg är för hon gillade ju mig inte ändå.

Så var vi ovänner i några år, men när jag fick mitt första barn så kom hon tillbaka en kort stund, men hon var alltid snäsig och kort och inget som jag gjorde var bra,

Till slut så blev det att jag höll på att slå knut på mig själv, städade i timmar innan hon skulle komma för att det skulle vara fint och att hon skulle tycka att jag var bra. Så kom ekorrhjulet igång igen, jag kämpade och lade all energi på att duga åt henne.

Men hon har aldrig någonsin sagt att jag är bra som jag är. Pratade skit om min bror och hans barn och ingen var bra.

Sen så drog hon igen och nu har jag inte pratat med henne på 14 år, jag har skickat julkort på barnen vissa jular och ägnat henne en tanke när hon fyller år, men hon vill inte ha kontakt med mig och mina barn.

Men den sak jag minns mest och tycker är jobbigast var när hon en morron ringde mig för att meddela att min älskade morfar hade gått bort, jag blev ju förstås så himla ledsen, men ist för att vara vänlig så sa hon bara -hur mycket ont skall du göra oss innan du dör?

och denna meningen har etsat sig fast i hjärnan och jag kan vakna på natten än idag och höra henne säga det. Den meningen sitter ordentligt fast, och tyvärr är detta de sista minnet jag har av henne.

Saken är att hon bor i grannhuset och jag ser henne ofta, men om vi möts på gatan så byter hon sida och tittar bort, och det känns jobbigt fortfarande.

Men man kan inte tvinga sig på en person, och jag tror att detta är grunden till att jag är väldigt noga med att berömma allt barnen gör, varje teckning som dom ritat sen dom var helt små, alla fina saker som dom gör osv.

Jag berömmer varje gång dom gör något jag ber om , småsaker eller stora saker, men beröm får dom.

Sen är jag väldigt noga med att krama och tala om för dom vad mycket jag älskar dom varje dag, flera gånger om dagen. Vill att dom skall känna att dom duger som dom är och att dom är det finaste som hänt mig.

Sen klagar många på att jag är för överbeskyddande osv, och jag vet att jag är det, men mina barn vet att jag gör det av kärlek till dom.

Älskar er mina små kottar ❤

Men jag har min älskade styvpappa, som är som min pappa och han har alltid funnits där för mig i både vått och torrt och han är min stöttepelare här i livet, och han är morfar till mina barn. och vi älskar honom otroligt mycket.

Advertisements
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

14 Responses to Öppna hjärtats dörr en smula.

  1. Camilla says:

    Ajajajaj…det gör ont i mig att läsa detta.
    Kan förstå dig fullt och fast att du vill visa din kärlek till dina barn.
    Man kan INTE visa för mycket. Och man KAN INTE vara överbeskyddande.
    Man gör det som man tycker är bäst själv.
    Gud så tråkigt det där med din mamma. Men det är HON som går miste om något fint.
    Tänk på det!
    Kram på dig!

  2. Hoppas du får en fin dag 🙂

  3. Tessan says:

    Ont i själen får man av att läsa – men så tänder en sol upp av att Du vänder och inte blir som hon. Visar otrolig kärlek till barnen så man till och med kännert genom orden du skriver:) Värmande människa Du är!

    De där 2% har jag oxå – och anser att det är inget fel med det heller. Gör det oss trygga så får de gärna finnas där:)

    Ha en underbar vecka!

  4. miie says:

    Du ska vara stolt över dig själv!
    Din mamma kan du aldrig ändra på, inte ens om du slår knut på dig själv.
    Det är hon som går miste om allting.
    Många varmakramar till dig!!

  5. Jane says:

    Men sötaste finaste underbara du.
    Det din mamma gör kommer hon att ångra så småningom men hon kan aldrig få det ogjort.
    Vad bra att du visar dina barn kärlek och man kan inte vara för överbeskyddande i dagen samhälle.
    Gulligast finaste du Kramar i massor / Jane

  6. Loppan says:

    Åh, vännen ❤ Vet inte vad jag ska skriva. Gråter…
    Skickar massor av varma kramar till dig fina ❤ Du är en underbar människa. Glöm aldrig det!!!

  7. Lena says:

    Åh, jag ska ge henne en spark där bak!!!!(ursäkta men jag blir så förbannad på sånt här!!!) Inte ge sina barn kärlek!!!!
    det är ju det bästa som finns!!!

    Jag är stolt över att va din mamma på nätet:)

    Många kramar

  8. Renee says:

    Finns det verkligen sådana elaka männiksor. Jag har ingen bra kontakt med min mamma har aldrig känt att jag duger, men hon är inte elak på det där hemska sättet. Kramar till dig och jag förstår att du vill tala om för dina barn att du älskar dom, det visar jag mina fyra döttrar så ofta jag kan.

  9. Fnulan says:

    Kan inte mer än att ge dig en cyberkram och klapp på kinden!! Älska dina barn som du skulle vilja bli älskad.
    Du är fin!!!

  10. Mystjejen says:

    Åhhhh söta ledsen här…..massor med cyberkramar till dig ❤
    Var stolt över dig själv o ta hand om dina barn på bästa sett. Kramar ❤

  11. ansepanse says:

    snällaste raraste du, hur det kan vara här i livet, att det ska finnas så mycket tråkigheter, att snälla fina människor ska råka ut för sådant
    bamse- bamse- bamse- bamsekramar till dig

  12. Maria says:

    Det gör ont i mig när jag läser vad du skrivit:-(
    Hur kan en mamma bete sig så fruktansvärt illa?!
    Ens barn är ju allt!!!
    Du är verkligen en fin människa.

    Massor utav kramar till Dig!

  13. Cattis says:

    Jag läser och jag tror du tillhör de här maskrosbarnen som jag läst om.
    De som haft det svårt och så kämpar och kämpar för att klara sig och gör det med.
    Faktiskt ofta bättre än många.
    Men det är nog tanken som “den här gången” ska jag lyckas som håller alla dessa barn som har det som dig faktiskt lyckas till slut.

    Mina föräldrar har aldrig varit elaka men jag har aldrig fått beröm.
    Bara fått höra när jag gjort något dåligt.
    Det här har skapat prestationsångest och som fortfarande finns inom mig trots att jag snart är 50 år.
    De här 100 % har jag också svårt för.
    Lika bra att inte tro för gott som jag gjort många gånger jag med och sen blivit fruktansvärt besviken.

    Nu när du har släppt ut lite av ditt innersta så kanske du skulle fortsätta skriva.
    Skriva ut alla dina tankar. Det är svårt, jag vet, jag försöker själv ibland men
    det är så svårt att “blotta” sig. (min mamma läser min blogg)

    Men jag tror det finns många som läser det du skriver här och som känner igen sig.
    Det skulle bli en tröst på nått vis så man vet att man inte är ensam om att blivit
    behandlad som du blivit.
    När jag läst ditt inlägg så kom min tanke på en bok jag läst.
    – Pojken som kallades det –

    Massor med kramar. Och ännu fler kramar. Och så några till kramar.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s